För en dryg månad sen, närmare bestämt på skottdagen landade jag, Louise, på Jacksonville International airport. Nu har jag just lämnat samma flygplats, efter en månads soligt och varmt träningsläger tillsammans med utmärkt träningssällskap i form av Jenni, Fredrik och Anton från uppsalabaserade IF Mantra Sport, våra värdar Owen och Jo och deras hund Deena.
Under min tid här har jag fått ändra mina träningsplaner pga regn en enda gång, annars har vi haft mellan 25-30 grader och sol varje dag. Helt perfekt med andra ord!
Jag kommer inte att ha cykelbränna i år, utan i år är det baddräktsbränna som gäller. Vi har simmat några gånger i veckan mitt på dagen i en utomhus-50:a, och jag har sett till att maximera solbrännan i den minsta baddräkt jag kunde hitta.
Livet på träningsläger är enkelt: vakna, äta, springa/cykla, äta, simma, äta, slappa/sola, äta, spela kort, äta, se film/serie, sova. Så har en normal ”arbetsdag” sett ut, med några vilodagar med någon utflykt och andra utsvävningar däremellan. Det är fantastiskt hur mycket bättre träningen går när man nästan alltid har träningssällskap, har trevligt mellan passen och slipper alla andra måsten i livet. Vi har många av passen tillsammans, men några löp- och cykelpass har jag kört själv. Ätit har jag som synes ovan också gjort en hel del. Trodde aldrig att jag skulle konsumera så mycket grädde och jordnötssmör som jag har de senaste 4 veckorna, men det är ett väldigt smidigt sätt att få i sig den energi man behöver!
-
-
Deena vid altanen där hon brukar spana in ekorrarna
-
-
Lyckades tyvärr inte se en enda vild alligator 🙁
-
-
Morgonlöp i “alligatorparken”
-
-
Jacksonville Beach
-
-
Sista cykelturen -solbrännan måste dokumenteras
-
-
Jag och Jenni på St Pattys day 10K
Träningen har flytit på riktigt bra. För mig som fick hela säsongen 2011 förstörd pga en skada i höften så är målet nummer ett för 2012 att förbli skadefri. Till min hjälp har jag anlitat Lisbeth Kristensen från Team TBB som coach, hon ser till att jag håller mig på rätt sida staketet. Jag trivs otroligt bra med att inte själv behöva fundera på vad, när och hur jag ska genomföra träningspass och sedan grubbla på om det var bra eller inte, utan istället kunna lägga all energi på att göra mitt bästa på passet. Det har fungerat riktigt bra, höften mår bra och jag fick till ett nytt pers med inte mindre än tre minuter i säsongsöppningen på milen för två veckor sedan! 40.37 gör att en tid under 40 inte borde vara helt omöjlig i sommar.
Kort sammanfattning av loppet: Hade inte den blekaste aning om vilket tempo som skulle vara lagom så jag la mig på ett tempo som kändes hårt men bekvämt. Jag tittar väldigt sällan på klockan när jag kör lopp, utan föredrar att gå på känsla. Sprang i jämnt tempo strax över 4min-fart i princip hela loppet, försökte sen öka tempot när det var ungefär en mile kvar men 3:40-fart skulle visa sig lite väl optimistiskt. Benen stumnade och andhämtningen gick i taket, fick sakta ner lite och sen parkerade kroppen bestämt återigen på samma fart som innan. Inte mycket spurtförmåga i kroppen alltså men det är var bara mars, och med rätt mycket träning veckan innan loppet går det inte att förvänta sig så mycket annat.
Den mesta löpträningen har bedrivits i ”alligatorparken”, en fin skog nära huset där jag tyvärr inte sett en enda alligator.
Träningsmängderna har trappats upp sakta men säkert och vi pratar inte om några extrema mängder, längsta löppasset ligger på 90min och längsta cykelpasset 4 timmar. Men jag har kunnat träna bättre och mer kontinuerligt än förr, nu blir utmaningen att fortsätta med kontinuitet i träningen när jag kommer tillbaka till vardagen!
Cyklingen i Jacksonville är bjuder på fin asfalt men är väldigt platt. Det finns en bro man kan cykla över som bjuder på lite motlut, annars inga klättringar. Vi brukar oftast cykla på raka vägar som inbjuder till att köra snabbt utmed stranden och med palmer längs vägen, det är något jag verkligen kommer att sakna. Den första veckan blåste det kring 8m/s, så det blev en tuff övergång från trainer till landsväg! Sen dess har vinden mojnat och mina ben blivit starkare, efter 3 veckor i sadeln började cyklingen kännas riktigt stabil.
Därför känns det lite konstigt att komma hem och åka skidor nu, men samtidigt lite mysigt att få avsluta skidsäsongen i lugn och ro hemma hos mamma och pappa i typiskt norrbottniskt påskväder.
